-—-— DI sprang ut ur rummet, utan att vända om hufvudet. ) En vecka efter Maureverts afrosa väckte en händelse af högsta vigt stor uppståndelse i provinsen Auvergne. Det förkunnades, att hans majestät Henrik III på återvägen från Notre-Dame-de-Liesse, dit han i sällskap med drottningen företagit en pilgrimsfärd, ämnade passera Clermont. Konungens ankomst inträffade på en vacker vinterdag; å stadens gator, som pryddes af triumfbågar, trängdes entusiastiska och hög: tidsklädda folkhopar, ehuru hans majestät tillkännagifvit sin önskan och afsigt att resa inkognito. Efter att ha deltagit i en måltid, som serverades hos herr de Canilbhac, steg Konungen upp från bordet och i det han gick fram till herr de Harlai, som äfven var närvarande, sade han: — Min faderlige vän, jag skall aldrig kunna nog belöna de tjenster, som ni och herr dela Tremblsys gjort mig här i Auvergne. Ni har öfverträffat mina djerfvaste förväntningar, och dock hoppades jag mycket äf er kända redlighet, er fasta vilja och ert upplysta omdöme. Då jag således till dess fulla värde uppskattar er förtjenst, bör jag dock icke glömma att göra äfven era kolleger rättvisa. Jag måste ihågkomma, att det var hörr de la Tremblays gom först rådde mig till att nedsätta och hitskicka den kungliga kommissionen. Kom närmare, Raoul!