E-POV skydde Raouls sällskap och sökte ensamheten... Förgäfves öfverhopade honom chevaliern, som var okunnig om orsaken till hans dysterhet, med ständiga vänskapsbetygelser ; kaptenen syntes visserligen bli rörd häraf, men icke destomindre fortfor han att se sorgsön ut och att iakttaga den strängaste föfbehållsamhet. ; . — Min käre vapenbroder, yttrade Raoul till. honom .samma dag då han erhöll den kungliga skrifyelsen, jag är nu rik för alltid; efter att ha delat min fattigdom, skulle ni göra mycket orätt uti att vägra dela mitt öfverflöd. . Jag hoppas, att vi hädanefter. aldrig skola skiljas, . — Min gode vän Raoul, genmälde Maurevert med verklig rörelse, utsigteir att få tillbringa : min ålderdom hos er skulle förr ha fyllt mig med glädje, men numera förefinnes ett oöfverstigligt hinder för förverkligandet af denna dröm. — Hvilket hinder, kapten? — Det skulle bli för långt att berätta er allt, min käre Raoul; må det vara er nog att veta, det en stor förändring försiggått i min själ... Det europeiska lifvet synes mig till. ytterlighet melankoliskt och tråkigt, jag är trött på politiken, jag ledes vid att höra dessa stridiga rop gom städse uppväcka hat och passioner, t. ex.: Länge lefve konungen! — Ned med Valois! — Lefve herrarne af Guiset — Ve öfver prinsarne af Lothrin