Dagens Nyheter – 30 juli 1873, sida 2

icke allt hopp ute. I vår aflidna moders namn; som nu blickar ned till oss från hivilön öch ingifver mig mod, lofvar jag att rädda er. De kungliga kommissarierne må döma e6r, ni behöfverderför intet frukta; hans majestät här gifvit mig makt att benåda. En gång fri, kan ni fara till något främmande: land, der ert namn snart sklule öppna en ny bana för er, och hvarest ni således lätt kan skörda en ära som förlunklar minnet af det förflutna. — Herr Sforzi, svarade markisen, trots er låga härkomst, skall jag kansko ha frestats att tro på era upprepade försäkringar om en välvillig stämning mot mig, såframt ej era handlivgar fallkomligt bevisade lögnaktigheten af ert tal. Huru skulle jag väl kunna sätta lit till era löften om att återgifva mig friheten, då ni icko tänkt på att afskära de rep, söm fjottra mina bänder, fastän ni med era egna ögon ser; huru de sarga mitt kött, och ehuru ni väl vet, stt endast simpla ofrälse bröttslingar bruka röna en sådan behandling. Denna uraktlåtenhet är ensam nog till att låta mig genomskåda er falskhet. Naturligtvis låtsar ni, vidtberömide herr Sforzi, alldeles ha glömt en sådan bagätell som mitt närvarande lidande. Vid dennå förebråelse spred sig en mörk fodnad öfver chevalierns anlete. — Utan ett ögonblicks tvekan drog han sin dolk och började afskära de tåg, hvarmed -markisen var bunden. Om han blott hade sett det hånfulla leende, som spelade på hans broders läppar,