tas eller wiöras till utlandet Detta försiag måtte emellertid, aldrig Ba trädt i laga kraft. Man kar Sånniogsenligt säga, att tiggeriet ligger i folkets vanor; näst efter tyskarne äro måhända italienarne det europeiska folk, som minst fruktar att ricka fram handen. Rom under påfvarne ovh Neapel under Bourbonerna påminde om le cour de miracles. Vid hvart steg mötte man en menniska i trasör, som bad om en allmosa: om aftengn var det svartklädda fruntim: rägr stundom förklädda karlar), som nätmade sig en med olycksbådande minet: På de offentliga platserna oth promenaderna lågo oformliga, lemlästade, nästan nakna skeppader, som framvisade vämjeliga sår och förföljde ed med skrik och epileptiska grimåset för att röra ens bjerta. Man kåäöötade då några slantar till dem för att få dem ur vägen eller bringa dem till tystnad; strax infunno sig tjugo andra, font virre; hvilka med frådgahdö mun och krampaktigt förvridna anbigten framvisade sina blodiga sår och under vilda skrik vädjade till ens barmhertighet. Klimatets mildhet förökade det förfärliga i denna syn; utländingatne begtepo icke, att det i ett land, dör brödet kostar så litet, och der gölen sjelf åtager sig att uppvärma husen, kunde finnas så mycket elände. Men man får lefva länge i landet för att begripa att just klimatets mildhet befriar detta folk från trycket af den hårda nödvändighet, som livs de nofdiska, folken framkallar arbetsainhetens dygd. Proktan för köld och hunger kan tvinga dem till arbete, men armodet förskräcker dem ingalunda; detta ord, som för oss låter så förskräckligt, är af långt mindre betydelse i Neapel, framför allt lång mindre allvarligt. I alla fölkkomedier spelar t! desperato, manien äta nn skilling, en burlesk oth glädrol. Öperan Il due ciabattini (De tre skomakarne) börjar med en kör af utsvultna barn, som skrika efter en bit bröd. Detta framkallar en komisk verkan; kommer så en ebackare ärinu mera plågad af Kingef, och som vid hvart steg vridet fig och slutligen faller i vanmakt, så uttister salongen i skratt. Således är i södern det yttersta armod hvarken tragiskt eller vanärande; dessatom räcker det, uppmuntradt af folkets barmhertighet, handen frem, Utan att rodna. Derför tiggde fordomdags tusentals menniskor i Neapel, några för att erhålla det nödvändiga, andra för att förväffva sig öfverflöd. Vid ankömelen till stadsporten anhölls inön af tullbetjenter och polismän, hvilka tiggde. När man kom in i staden, blef man öfverfallen af alla de lemmalösa, om hvilka vi ofvanför ha talat, utan stt räknat fiskare, båtförare, bärare oeh kaputinerthutikat, hvilka hvar för sig lika dåerft fordiade en skärf, en liten flantr och, om man nekade dem den lilla slanten, tminstone en liten cigarrstump. Så var det öfverallt — å de offentliga ställena, i rätterna och i de privata husen, bland portvaktarne; betjenterna, kockarne, Ikkarnes kaämrnartjenarö, adtokaternag skrifvare, postbuden, och slutligen begärde en göd del af befolkningen drickspengar näståd med samma skamlösa ödmjukhet, som om de velat göra gällande en rättighet. Vid Frans den andres fall var antalet af tiggare till yrket, som var bosätt i Meapel, fjorton tusen, deribland ej medräknade munkarne, som tiggdö för själarna i skärselden, och fattiga tyska arbetare eller etudenter, hvilka tiggde om hjelp till hemresan. Då Neapel fötetadåes med konnogariket Italien, företog sig en energisk och högteatående man, signor Leopoldo Rodino, att uppsöka alla dessa tiggare; han förskaffade sig två polisbetjenter till hjelp, fick pengar genom privata insamlingar, bildade ett sällskap, inrättade depoter och förklarade krig mot fjorton tusen invånare af gatan. Han fyckades otk minska antalet af dem till föriöller sexhundra. en hvilken kamp hade han ej att utkämpa med dett Och med de fromma själarne, som gåfvo em allmosa! Den falska filantropien tog parti för tiggeriet, förklarade sig orättfärdigt bebandlad och förföljd, utstätte. kögå jämmerop samt påstod sig vara bedragen på en rättighet och beröfvad en lycka. Stackars menniskor, ropade man öfverallt, ni förbjuda dem att tigga, ni vilja således tvinga dem att stjäla Yrket var alltför inbringande, att man så lätt skulle tippgifva det. Hvarför arbetar du ej? frågade mati et fattig, som ganska öppenbiertigt och betecknande svarade: Om fag arbetade, huru skulle jag då kunna iörsörja hustru och barn! Signor Rodino omtalade för en af sina vänner, att han en . gång tillfälligtvis hade träffat på en tiggare som kunde skrifra. Han tög honom i sin tjenst och gaf honom ordentlig lön. En morgon kom han icke i vanlig tid på kontoret (han erhöll dagspenning och gick sålunda miste om densamma). Var han sjuk? Iogalunda. Han hade gått ut att spatsera i Villa reale. Gick han der och flanerade? Ingalunda, : Han: gick der och tiggde af de förbigående! Herr. du Camp berättar vidare i sin bok om ett frantimmer, som har samma last eller, om man hellre vill, samma mani. Hon äraf jemförelsevis god familj, och en af hennes närmaste slägtingar är en högre embetsman, fnen det oaktadt är detta fruntimmer gatsångerska. Ganska ofta har man velat rycka henne bort från detta förfärliga gatulif; hon har sjelf, många gånger lofvat att öfvergifva det, men någon hemlighetsfull makt drifver henne alltid tillbaka till rännstenarne, till sin visbok och till zigenarlifvet. Ännu ett exempel, hvilket må vara det sista. Ena morgon träffade signor Rodino i ett af de smutsigaste qvarteren i Neapel, midt i en liten osund gård, der en slags fuktig håla öppnade sig, utan luft eller sol, full af all slags orenlighet, en hel familj, döende af köld och hunger. Der låg en far, betäckt med sår, en moder och tre barn, hvaraf det yngsta ännu diade. Den italienske menniskoviänonen antog sig dessa olyckliga; han lofvade att skaffa mannen in på ett sjukhus och att hvar vecka sända modern ett litet penningunderstöd. Då han den följande dagen kom tillbaka för att bringa denna hjelp, fann han ingen. Hela familjen hade försvunnit om natten af fruktan för att blifva bulpen, säger poliskommissariens rapport.