Senare telegramm. MADRID den 28 juli. Valencias artilleri har öfvergått till fnsurgenterna. Angreppet på Valencia eger sannolikt rum i dag occoamsneemtt— XXXL OO RR O OR ON OO O OO Franska och italienska tiggare. I sitt stora verk Paris, ses organes, ses fonctions et sa vie dans la seconde moitie du XIX:e Bidcle (Paris, åess lif, allmänna verk och inrättningar under andra hälften af 19:de århundradet), af hvilket nyligen fjerde delen utkommit, har Maxime du Camp bland annat redogjort för de resultat, hvartill han mmit i sina undersökningar angående tiggar ne, och vi skola här återge några moment af mera allmänt intresse ur detta hans arbete, Med undantag af vissa särdeles sällsynta fall, är tiggeriet, säger han, för dem, som utöfva dets samma, en näringsgren, ett yrke med, inom detta liksom inom alla andra allt efter tiderna vexlande bättre ellet sämre konjunkturer, mer eller mindre arbete. Det är alltså en temligen osäker industri, men som dock nästan alltid ger en viss utkomma och till och med kan tillåta åtskilliga extravaganser. Tiggarne, som om dagen plågat oss med sina klagorop för att framkalla vårt medlidande, bege sig om qvällen till någon af de många osedliga lönkrogar och andra lasternas nästen, som finnas vid Rue Galande eller Rue Sainte-Marguerite Antoine. En sådan gynnare, som på ett ytterst närgånget sätt fVrföljt förbigående Personer, befanns, då han bärför häktadet, inneha ett tiotal frank, och öh rådan summa är vanligtvis dagens skörd. Att utan närmare undersökning utöfva välgörenhet är derför ett stort fel. År 1700 utfärdade Ludvig den 14:de en förordning, som straffade en hvar, som gaf en tiggare almosor, med 50 franks böter. Ett dekret af den 22:dra Vendåmiaire år IL uttalar sig på följande sätt: Bn hvar medborgare, som blir öfverbevisad om att ha gifvit en tiggare, hven det vara må, en allmosa, skall straffas med intill två dagars straffarbete, hvilket straff fördubblas om förbrytelsen upprepas. Detta är missbruk af den monarkiska eller republikanska despotismen, men man förstår den känslö; som dikterat dylika lagar. Den blinda tiggaren är i allmänhet tiggarsamsundets Krösus, och en at de unga arbeterskoroa mycket eftersökt Kktenskapskandidat. Maxime du Camp har känt en blind tiggare, som enligt hvad traditionen inom det qvarter, der han brukade sitta och anropa allmänbetens hjelp, visste att berätta, hade gifvit sin dotter en hemgift på re hundra tesen frank, då hon gifte sig med en notarie. Samma tiggare lär man också ofta ha sett i en parkettloge å operan; dit han alltid begat vig i täckt vagn. Två andra berömda blinde voro de vid Pont des Arts, hvilka spelade gitarr och täflade om priset liksom Theokrits herdar. En dag, ååjag gick förbi, berättar du Camp, observerade je ett fruntimmer, som lemnade en af dessa linda hans middagsmat. Hon gaf hönom en stor kastrull af jernbleck, som han. ögonblicklifn öppnade, hvarefter han, luktande på inn2ållet, sade: — Hvad är det här tör någonting ? — Det är lamragout med gröna ärter. — Dra åt fandersa med ditt lamkött, du vet ju att jag blott vill ha oxkött! Jag stoppade min almosa i fickan igen och behöll den till lämpligare tillfälle. Han vat icke den ende som begagnade sig af sitt naturfel för att deraf draga goda inkomster; ty i en polisrapport af den 17:de september läste jag: Icka blinda komma under den vackra årstiden till aris och vända åter för att-med.fickan full af enningar tillbringa vintern tillsamman med sina amiljer. De små italienska musikanter, som löpa verlden randt och till. trots för sina vackra, gnistrande svarta ögon utöfva en eå sorglig handtering, voro, enligt du Camp, redan 1824 så talrika .i Frankrike, att man måste förpassa dem ut af landet. År 1837 blefvo de åter, trots sina harpor och murmeldjar, hårdt behandlade. Det Ppleförbud, som. drabbade dem, förklarade, att ljuren och de instrument, som anförtros dessa bart, icke äro någon verklig handtering, utan blott ett medel att dölja den verkliga. Fordom var det Savoyen, Chiavara och Parma, söm sände dessa små emigranter till Frankrike. De utöfvade en gatusopares mödosamma arbete, spelade gitarr, förevisade lefvande murmeldjur, dansade en vänskaplig bourrbe och sjöngo Diva Fanelle eller la Catarian. Nu komma dessa måleriska trasvargar från södra Italiens provinger. Dessa förse Frankrike med nio tiondedelar af dem, Det är en vidunderlig handel. En entreprenör genomreser städerna, samlar de barn, som man vill öfverlåta på honom, och ger dem kontrakt på vanligtvis tre år. Allt hvad barnen under denna tidrymd förtjena, det ena mer, det andra minde, tillhör honom, och i ersättning ger han familjen en årlig afgift eller en viss summa en gång för alla. En far bortförpaktar således sin son, liksom vore han ett etycke jord: barnet är ett kapital, hvars produkt lagligen tillfaller fadren. Saken blir uppgjord hos en notarie, och man. finner intet omoraliskt i dylika arrangementer. Denna industri har sina handelsresande, sina värfvare och så vidare. Nåra komma för att uppsöka barnen och föra dom till Paris, hvarest grosshaudlarne i denna branche vänta dem och betala en viss samma pr stycke. Det är klart att dessa barn komma att lida mycket ondt både af nöd och af misshandel. En kompetevt italiensk statistiker har beräknat, att af hundra utvandrade italienska barn vända tjugu åter till hemlandet, tretio förblifva utomlands och femtio dö af nöd och elände. Hr du Camp har besökt dem i det qvarter i Paris, der de hålla till. Fem, sex, stundom sju sängar funnos i samma rum och 1 hvarje säng tre, fyra, fem, ända till sex barn. Då man oförberedd besöker dessa sBofrum, blir man förvåned öfver att se hufvuden sticka fram öfverallt. Vid hvardera ändan af hvarje säng finnes en -hbufvudgärd, och barnen ligga med fötterna mot -hvarandra, fullkomligt nakna, enligt italienskt bruk. På väggarne hänga harporna, hvilka i deras händer snarare äro en täckmantel för deras verkliga handtering, än ett verkligt redskap för arbete. På det bara golfvet ligga deras få klädespersedlar. Italierarae ha sjelfva mycket litet fo nand datta 4 LhAllan JA ÅR TQ2NM I