Stockholms län. Tjenstledighet. Häradshöfdingen F. G. Isberg har på begätat beviljats ledighet under återstående delen af detta år trån sin befattning såsom tillsyningsman vid Norrtelje kronohäkte samt vice häradshöfdingen O. F. Appelberg erhållit uppdrag att samma befattning under tiden bestrida; a . Sjelfmord. Förut har i denna tidning omtalets, burusom en i huset nr 42 vid Lundtmakaregatan boende bagaremästare, A. Möller, den 15 dennes funnits liggande död i Hagaparken; och antogs dödsorsaken varit slaganfall. Genom nämera föresiggångsn rättsmedicinsk besigtoing har emellertid utrönts, att mannen dött till följd af integet gift, hvadan döden alltså varit sjeltförvållad. Vederbörande hafva förördnat, det Möller skäll i tysthet begrafvas. Arbetet å Sundsvalls-jernvägen går med hvarja dag allt mera synbart framåt. I tisdags började vid arbetsstationen i Sundsvall utläggningen af syllar, och hand i hand dermed pågår skenläggning. Ftt af de i Belgien beställda lokomotiven skall redan ha ankommit till Göteborg och torde i så fall vara att titvänta i nästa vecka, säger Norrländska Korrespondentea. Ekesjö postkonter, En insändare upplyser i Hvad Nytt?, att det icke är postmästaren sjelf, som gör stadens postkontor så otrefligt, utan ett hans biträde, som kanske icke saknar insigt i postgöromålen, men deremot tyckes vara behäftad med någon elakar: tad sjukdom, hvilken så inverkar på hans lynne, att han omöjligen kan afhålla sig ifrån att på ett opassande sätt vara så mycket som möjligt ogin och retsåam mot dem som nödgas anlita kontoret. Om Norrland skrifver en korrespondent (FOpportune) till Norra Hallands Tidning, bland annat: Man lemnar Norrland med en mindre ba: haglig, att ej säga pinsam känsla, den vi vigserligen kunde halka öfver, men intrycket deraf sitter envist fast och vi måste ut med sanningen, Visserligen kunde de skogsförödel! ser, som ohejdadt fortgå, trots fosterlandsvännernas ofta nog högljudda klagan, lemna stoff till åtskilliga allvarliga betraktelser; visgserligen utgöra åtskilliga, ödemarker liknarde trakter allt annat än inbjudande taflor, och slutligen blifver man verkligen vemodigt stämd, dels vid åsynen af de milliontals s. k. pitprops, hvilka dagligen utskeppas, särdeles från de nordligaste trakterna, hvarest nu mera intet annat återstår, samt de ofta upprörande och otröstliga betraktelser, man får höra uttalas af tänkande män — men ändock är det ej detta (i och för sig sjelf ett ämne, tillräckligt för de allvarligaste betraktelser), som vi åsyfta — utan något i våra ögon ännu bedröf: ligare. Aldrig ha vi sett så många berusade personer som tt Norrland och utan all jems förelse värst uti staden Sundsvall. Under en timmes tid räknade vi midt på dagen omkring 50 personer, stundom välklädda, men vanligast landtbor, hvilka uti sitt öfverlastade tillstånd förde ett det gemenaste oljud och midt på gatofna drucko ur möedhafda bränviasbuteljer; ja, vi blefvo t. o. m, vittne till ett slagsmål mellan fem bättre samhällsmedlemmar, hvilka under rusets inflytelse uppförde de vildaste och mest afskyväckande scener. Under samtal med personer, med hvilka vi sammanträffade, kunde vi ej dölja vår harm och förvåning öfver detta vidriga skådespel, och dervid fingo vi till vår bedröfvelsa höra, att just nämda stad är mer än illa känd uti detta hänseende. Man påstod, att en förordning, som strängt ötvervakas, nemligen att minutörerna af den sköna nektarn icke få afyttra mindre än en half kanna till en person just är en af de förnämligaste anledningarne till det beklagans: värda tillståndet,