-— 00 — Några få minuter sednare störtade Maurevert och Raoul i spetsen för tredje anfallskolonnen med vild häftighet mot fienden. Raoul hade dock dessförinnan kastat bort sin dolk. De belägrandes nya anfall syntes till en början icke krönas med framgång. — Vid alla afgrundsandar! ropade Maurevert, hvilkens röst hördes öfver hela det öfriga stridslarmet; glömmen ej, kamrater, att om ni öfvergifva er anförare, så göra ni er skyldiga till förräderi och komma af sådan anledning att bli arkebuserade, Sedan jag nu varnat er, få ni handla efter eget godtfinnande. Jag för min del går dit pligten kallar mig, och jag svär att icke vika en tum. Efter att ha siutat detta tal, rusade Maurevert framåt, lik en retad tjur kullkastande allt och alla, som kommo i hans väg. Kolonnen elektriserades af hans exempel och följde honom med en lavins våldsamhet. Tio minuter sednare svsjade den kungliga fanan på slottets vakttorn. — Inte ens en skråma! yttrade Maurevert gladt, då han mötte Raoul. Ni ser, käraste vapenbroder, att er aning bedreg er. Vid paradisets tiotusen jungfrw! ni också har följt oss, sköna, modiga och dyrkansvärda fröken dErlanges. Ert hjeltemod förtjenar i sanning att en gång varda omtaladt at historien. — —