Dagens Nyheter – 25 juli 1873, sida 2

barndom, ni stod redo att hänga honom, sedan har uppnått mannaåldern, och oaktadt allt detta lefver han ännu och mår förträffligt. Maurevert fattade en penna, som sekreteraren qvarlemaat, och begynte uppteckna — ickö så alldeles korrekt; men med klara och tydliga bokstäfver — den bekännelse som Bönoist nyss afgifvit. Det vår sällsynt på dennä7 tid att er mah af låg härkomst kunde skrifva; men Benoist var dock så pasg lärd att han förstod aft teckna sitt namn, om han fick god tidpå sig; Efter långvariga bemödänden lyckades döt äfven nu. : oe Kapten, yttrade apostlachefen,i det hän sjöck tillbaka på bädden, ni her gifvit mig ert löftet I — Hvilket löfte, son af Lucifer? — Aft ni skall rädda mig från schavotten. — Åh! hvad scbavotten angår, kan vi vara lugn, svarade Maurevert, i det han lät sina ord åtföljas af ett sällsamt och olycksbådande löje;mön? glöm icke att om ni, när er tortyr en timme härefter fortsättes; med ett enda ord: förråder vär hemlighet, skall jag anse mig fullkomligt fri från mitt löfte. — När min tortyr fortsättes? skrek Benoist förtviflad. — Hvad för slag? ni måtte väl inte hainbillater, att en obetydlig klämnirg af era ber skölle betfåktassom en tillräcklig båstraffnivg för alla era enotma förnärmelser mot rättvisan? Nej, nej, min käre mäster Be.