förfärlig tanke sprang upp i min hjerna... Tänk om hang majestät sedan första förskräckelsen lagt sig, och då han inser sin oförmåga att straffa någon för anslaget mot hans Nf, skulle falla på den idn, att förneka det något sådant anslag verkligen egt rum! Resultatet doraf blefve, att ni och jag Råoul, i stället för att vara konungens räddsre helt enkelt blefvo hjeltar i ett simpelt nattupptåg. Guds död! Vi hade för brådtom. Vi borde ha väntat till dess någon skada, hur liten gom helst, hade tillfogats hans majestät. — Hvad bryr jag mig om hvad konungen tänker! utropade Raoul, förargad öfver det ringa intresse Mauretert tycktes egna Dianas bortförande. — Om ri önskar att återfinna fröken dErlanges, rör det er temligen nära, svarade äfventyrarer. Henrik den tredje kan icke ne ka sina räddare något — vi skola åtminstone inom loppet af några timmar få veta hvad vi böra tänka om konungens tacksamhet. Men det första ni måsta göra är att förskaffa er någon hvila. Jag skall väcka er i dagningen och vi skola då följas åt till Louvren. Raoul, som önskade att blifva ensam, låtsades derför ingå på kaptenens önskningar. Det behöfyer kvappt tilläggas, att han tillbragte en sömnlös och plågsam natt. Klockan var fem på morgonen då chevaliern och Mautevert ankommo till Louvren: