Dagens Nyheter – 16 juli 1873, sida 1

Te UGN SER — Kusin Bibillot! utropade Henrik den tredjo med alla tecken till belåtenhet. Det finns många menniskör, som anses vara kloke och erfarne, men hvilka ickö hafvå en hundrsdel af ert omdöme, Jag är sannerligen nyfiken, fortfor han efter en kort paus, förträfflige kusin, att få veta, om denne adelsman kommer att behaga er lika mycket på nära håll som på afstånd. Skall jag skicka efcer honom? — Ja, Honrik, skicka efter honom, Detta andra svar uppfylde konuugen med förvåning. Han hade aldrig förut hört sin narr tala två gånger å rad. Epernon insåg, att det icke skulle gå an att motsätta sig konungens vilja eller nyck. — Henrik, sade han i likgiltig ton, vi äro öfverens om, att den oegennytta, hvarpå herr Sforzi visat prof genom att skänka er sin hund, gjort honom förtjent af en gåfva. Om jog icke misstager mig, har ni för ögonblicket ondt om penningar. Här är min börs. Han innehåller tvåhundra guld-ecus. Tack, käre gosse, sade konungen utan att på ringaste sätt finna sig förnärmad af denna gåfva. Med ett leende på läpparne och raseri i bjertat öppnade hertigen af Epernon det kungliga gemakets dörr, ropade på en af de nio kammarherrårne och befallde hoaom att förs upp ckevalier Sforzi till konungen. Under det samtal, som följde mellan konun