Dagens Nyheter – 15 juli 1873, sida 2

oo WW NN värdera era störa egenskaper, er nåd, er själsstorhet! Hvilken konung har väl någonsin förr tillåtit sina vänner att behandla honom helt enkelt såsom en ädling behandlar en annan — att älska honom endast för hans egen skull? Ingen, Henrik! Ni är det sublimaste mönster af vänskap, storsinthet och beständighet, söm något århundrade kunnat uppvisa! I detta ögonblick träffades konungens öra af af ett skarpt gnäll — ett kort, klagande läte, hvilket ådrog sig hans uppmärksamhet, Han vände sig hastigt om och fick se sin favorit-rapphönshund linka inåt rummet. — Kom hit, vackre Phebus! utropade han. Kom och sök skydd hos din herro. Det är väl den der stygge dEpernon, som har slagit dig igen, eller hur? Hur kan du jemt och ständigt vara så elak mot min vackra Phsebus, vanartige gosse? Se då på hans kloka ögon! Hvad hans pels är vacker och silkeslen! Är det väl möjligt, att ni kan förblifva känslolös för ett så behagligt kräk? — Ni skattar naturligtvis den der fula besten till hund högt, såsom en gåfva af den der förträftlige och oförliknelige chevalier, som kallar sig Sforzi, svarade Epernon i föraktlig ton; men icke desto mindre försäkrar jag, att den der ohygglige besten är en skam för alla de andra hundarna i ers majestäts rum. — Hvad ni byser för en stark ovilja mot