Dagens Nyheter – 12 juli 1873, sida 2

Uv nn om ni verkligen älskar mig, om ni hyser förtroende till mig, finns det blott en utväg för 038 — att gå i landsflykt., Fjärran ifrån Frankrike — i Nederländerna, i Italien, eller i Spanien — skall jag finna en hederlig och ärorik anställning för mitt svärd. Jag har förvärfyat mig något anseende i Piemont, och jag tror, att mina tjenster beredvilligt skola mottagas hvarhelst jag anmäler mig. — Lyckliga ingifvelse! afbröt Maurevert i gäckande ton. Att binda hennes öde, söm ni älskar, vid era nuvarande olyckor och att utsätta henne för en lång resas faror — det är hvad man kallar att lägga sin hängifvenhet i dagen, att visa prof på storsinthet och oegexinytta! — Herr Sforzi, inföll Diana, för att icke gifva den unge mannen tid att svara på kaptenens sarkasmer, jag uppskattar till fullo ert förslag; det har utgått från ett ädelt hjerta, en högsinnad själ, men det är mig tyvärr omöjligt att antaga det, chevalier. Då jag nyss hörde er med ädel ovilja vägra, att förödmjuka er för herr dEpernon, klappade mitt hjerta af glädje. Er stolthet är af det slag, som anstår en ädling. Jag har också min stolthet, och den förbjuder mig att fly, att lemna Frankrike. — Hvad söger ni, min fröken? afbröt Maurevert. — Jag säger, kapten, att jag är skyldig det namn jag bär, att föra till slut den strid,