Dagens Nyheter – 9 juli 1873, sida 1

kunna tre mig vara den bäste fäktare i hela riket, näst er. — Näst mig, Maurevert? Talar ni allvarsamt, eller försöker ni inte att smickra mig. — Hvartill . skulle det gagna mig, min herre? Jag är ingen supplikant — brukar icke stå och hänga i väntningsrummen. — Jaså, ni tror således verkligen att jag skulle få öfvertaget, om vi skulle korsa våra klingor? svarade Joyeuse. — Nej, min herre: jag skulle tvärtom döda er. Jag fattar mycket väl er förvåning öfver denna skenbara motsägelse: Ni, min hertig, fäktar sårom en ädling — djerft, oförsigtigt, liberalt, ädelmodigt; jag åter som en stackars djefvul till adelsman, den der förtjenar sitt bröd — misstänksamt, konstmessigt, lurande, ofelbart, säkert. Ni studerar fäöktningen såsom en konst, jag såsom en affär; det är hela skilnaden. Om er ställning i morgon skulle förändras och ni såge er försatt i den nödvändigheten att lita på ert svärd för ert uppehälle, är jag öfvertygad om, att ni skulle blifva jemngod med mig, eller, för att uttrycka mig mera vältaligt, att jag i er skulle finna min öfverman. Detta svar smickrade på ett angenämt sätt den unge favoritens egenkärlek. — Hör på, Maurevert, sade han vänligt, sög mig och Epernon af hvilka två stora affärer ni är upptagen. Jag har alltid tyckt om