drig gifvit honom i uppdrag att döda chevalier Sforzi. — Det är sant, min herre, svarade kaptenen kallt; det är icke mig personligen, utan min kusin Louviers, som ni gifvit uppdraget i fråga; men för att jvitta en summa penningar, gom jag är honom skyldig, bar han transporterat uppdraget på mig. Mig åligger gålunda att ställa försåt för och döda chevalier Sforzi. En temligen lårg paus följde härpå. Epernon, som i tysthet medgaf sitt nederlag, rufvade på hämd. Hertigen af Joyeuse var den förste, som åter upptog det afbrutna gamtalet. — Det vore sannerligen synd, Epernon, att på något sätt störa munterheten under detta i hög grad angenäma besök; will ri låta mig fortsätta med mina frågor? Ja? Tsck! Hör på, käre Maurevert; om jag icke migstsger mig, stå sakerna på följande punkt: er digger att döda hans höghet hertigen af Eperron på herr Sforzis vägnar och att döda herr Sforzi på hertigens af Eperron vögnar? — Er framställning är till punkt och pricka riktig, min herre. — Godt. Vill ni nu anförtro oss era afgigter? Åtager ni er denna dubbla mission? — Det gör jeg visst, min herre. — Ni ämnar således döda min älskade broder Epernon?