Dagens Nyheter – 7 juli 1873, sida 2

-— VR ter i hela Paris. Plötsligt stannade han, beskuggade sina ögon för den uppgående solens strålar och mumlade: — Guds död! Jag har icke misstagit mig... det är han! Noj... ja... det är hanl Vid djefvulen! I detta ögonblick skulle jag tycka om att känna en god häst emellan mina knän. men när allt kommer omkring äro vi ju försonade och kanske han icke hyser någon ovilja mot mig. Nej, det är inte troligt; ty den der käre vännen är nätt upp den hämdgirigaste person jag någonsin. lärt känna, Om jag skulle vända om? Hvarför icke? Att vända om är icke detsamma som att fly, och om jag än flydde, låge deri ingenting vanhederligt. Han är enligt sin prisvärda vana alltför väl betjenad för att jag skulle kinna försvara mig med fördel om han anfaller mig. Ja, jag Vänder om. Den person, hvars anblick till den grad tycktes oroa kaptenen, var en ran af omkring fyratio års ålder. Hans ansigte hads ett obeskrifligt elakt och fräckt uttryck, och hans venstra arm var borta. Under ett par buskiga ögonbryn och djupt i sina hålor glimmade två små, klara, grå och utomordentligt lifliga ögon. I det ögonblick Maurevert beslöt sig för att undvika ett möte, reste sig den främmande i stigbyglarna och skrek i hånfull ton;