Dagens Nyheter – 3 juli 1873, sida 2

So WW icke hänföra mitt språk till någon simpel känsla af sårad egenkärlek. Min mening är visst icke att änklaga er — långt derifrån ; jag önskar endast att inför er rättfärdiga den förändring, som försiggått hos mig, . Chevalier, jag har mig bekant den kärlek pi hyser till en af de högst uppsatta damer i riket. Jag vet att alla ora sinnen intagna af denna häftiga passion, äro uppeldade nästan till yrsel. Jag upprepar det, herr Sforzi, jag klandrar er icke, utan omnämner blott ett faktum och gifver, tillkänna min likgiltighet för er — ingonting annat. Ja, när jag tänker närmare på saken, är ni icke på något sätt brottslig. Hur skulle ni med er lifliga ärelystnad kunnat motstå maktens ock rizedomens lockelser? För att göra detta hade ni behöft en öfvermensklig själsstyrka. Nej, min herre, ni har ingalunda någon skuld på ert samvete; ni har blott lydt en naturlig drift. Om himmelen hör mina böner, skall aldrig något moln förmörka er lysande horizout. Trots den fasthet, hvarmed hon talade, och trots sina förtviflade försök att bedraga sig sjelf, kände Diana sig icke längre i stånd att hålla tillbaka de frambrytande tårarne, och hon tystnade ett ögonblick. Chevaliern skyndade att drega fördel af detta ögonblick. — Min fröken, sade han i bedjande ton, då jag lofvade att icke afbryta er, anade jag icke, att ni mot mig ämnade framkasta den