— 497 — En af skurkarne, som tvifvelsutan var mera känslig för dessa bitande sarkasmer än kamraterns, närmade sig chevaliern, som, då han märkte denna rörelse, gjorde ett häftigt utfall och genomborrade mördaren med den påföljd att denne segnade till marken. — Aha! utropade han och återtog ögonblickligen sin ställning mot porten. Min spådom börjar att gå i fullbordan. Hvad? Tacken I mig icke? Den der stöten har ju förökat er andel i blodspenningen! Då en varg blir dödligt sårad, bruka alltid hans kamrater äta upp honom. Den der skurkens rof, som ligger och vrider sig i dödsryckningar vid mina fötter, blir ju ert, om I lyckens döda mig. Mod bara — mod! Låvgt ifrån att fästa sig vid dessa ironiska utrop, tycktes banditerna trärtom böjde för att gifva anfallet på båten och att afstå från sitt mordiska uppsåt. Raoul begagnade sig af detta ögonblickliga uppehåll för att -hemta andan. Ehuru han visst icke ännu vågade smickra sig med att för så godt pris ha undgått den stora fara com hotat honom, började han dock att känpa eu skymt af hopp. Men hang illusion blef tyvärr af kort varaktighet; och han ine såg plötsligt att banditerna icke hade fytt, derför att de dragit sig tillbaka, samt att detta i stället för att förbättra hans ställning, tvärtom gjort densamma ännu mera kritisk. RIDDABEN SVOBZI ELLER VAPENBRÖDEBNA GA.