Dagens Nyheter – 2 juli 1873, sida 3

Huru vära modegalenskaper behandlas på landsbygden, Från —e församling skrifves till Vermlands Läns Tidniogs redaktion följande: Här borta är man ännu temligen obekant med de pyaste moderna, hvilket kan ses af följande tilldragelse. Herrskapet på —d hade för ett pa veckor sedan erhållit en ny lärarinna, en dam på högsta modet, d. v. 8. med hatten långt bak i nacken och främre delen af hutvudet obetäckt, hvadan hon såg litet vriden ut och icke så litet ändå. Nu hände sig att en fånig qvinna från —a socken afvikit från sin bostad, hvilken qvinna efterlystes i kyrkan. En hedervärd torpargumma hade samma söndag som efterlysningen giordes varit i kyrkan och satt på eftermiddagen inne i stugan och samtalade med sin gäbbe, då hon kom att kasta ögonen ut genom fönstret och fick se ofvannämda moderna dam, som hade gått ut för att gb. Åh se, Petter, der ä ho galvingen. som rymt! ropade gumman helt häpen. Petter tittade ut och fann vid en blick på den besynnerliga hufvudklädseln saken mer än sannolik. Skynda nu till fjälsman, så att han får ta na stackärn, så ska ja hålla na qvar unner tin, fortfor den rådiga gumman, och Petter kastade på en rock och qvistade i största hast i väg till fjerdingsmannen, som bodde blott ett litet stycke derifrån; Straxt sedan gubben gått, steg galningen öfver tröskeln. Vår torpargumma borde ha funnit, om hon litet sett på den öfriga klädseln, att den inkomna ej kunde vara den etterlysta, men hon hade blott ögon för hufvudet. Saken hade nog i alla fall redt sig, om ej vår gumma, som var ytterst försigtig, så snart den obekanta trädt inom dörren, med stor fart rullat en bykså framför densamma, Den främmande, som fann detta beteende besynnerligt, blef skrämd och ville skynda ut, men detta satte gumman p för, som man säger, och förklarade, med hvilka ord känner jag ej, att den fngna skulle lugna sig. I förskräckelsen bar sig nu den arresterade något galet åt, hvilket naturligtvis styrkte gumman i hennes misstankar. Då fjerdingsmannen och Petter. om en kort stund med stormsteg närmade sig stugen, hörde de gumman ropa: Skynpnä, skynnä, ja tror ho far på mej! Fjerdingsmannen ryckte i största ast upp dörren. Derinom stod vattsån, framför densamma gumman och på golfvet den förmo dade galningen, högst uppskakad, emedan hon trodde att man hade för afsigt att mörda henne. Lyckligtvis hade kronans ombud sett den fångna förut och förklarade på dragande kall och embetets vägnar, att ho var klok, fast ho såg tokug ut; och allt blef nöjaktigt utredt. Goä mansell, förlåt mej, men si dä kom åf att ni sen ut som en galning i hutve, ursäktade sig gumman. Saken har väckt mycket löje här på orten, och hatten har strukit segel och icke vore det nu rådligt att någon visade sig i dylik utstyrsel här mera. Jag skall skicka in den till staden, lärer den sä illa utkomna leende hafva yttrat, der är nog någon så tokig, att hon köper den. Om ni nu der får se någon dylik hatt, har den kanske tillhört guvernanten på —d, och eger han således historiskt värde. En kung dömd af häradsrätt. Bjäre häradsrätt har en gång för bortåt 40 år tillbaka varit nog djerf att döma Sveriges då varande kuvg att betala hvad högstdensamme var skyldig en fattig man. Förhällandet var, enligt hvad en gammal, ännu i Engelholm lefvande man berättat, att en åldrig skogvaktare å ogendomen Engeltofta hade at godsets egare, Stjernblad, fått sig tillerkänd en årlig pension så länge han lefde; men sedan kung Öarl XIV tillhandlat sig nämda egendom, utfick skog vaktaren ej den honom tillförsäkrade pensionen, Ssdan så ett antal år gått till ända, blef kungen stämd till Bjäre häradsrätt, under påstående att han måtte kännas skyldig utbetala hvad skogvaktaren hade att fordra — och rätten dömde Carl XIV skyldig. — Med denna dom förklarade sig kungen nöjd, ja, han t. o. m, sade sig vara mycket belåten med att saken blifvit dragen intör domstol. Det var icke kungens, utan egondomsförvaltarens skull, att den gamle skogvaktaren i många år lidit orättvisa.