— 491 — hans uppmärksamhet och tog densamma snart helt och hållet i anspråk. Sedan hans misstankar en gång blifvit väckta, förlorade han icke ettögonblick innan ban undersökte sin ställning. Vid första ögonkastet insåg han, att han för tillfället måste banblysa Diana ur sina tankar för att i stället tänka på sin egen säkerhet. Tjugu olika tankar korsade sig uti hans bjerna: att ropa på hjelp, att plötsligt kasta sig öfver sina motståndare och anfalla dem utan att gifva dem tid ätt känna igen honom, att begagna sig af sitt försprång och: fly, eller att söka sin räddning in uti första bästa hus, samt slutlis gen att försöka att hinna fram till något vakthus. Men hän kunde icke besluta Big för att sätta i verket någotdera af dessa outförbara eller åtminstone vådliga försök. Han :var knappt på två bösshålls afstånd från Paon-gatan, då hans förföljare tycktes rusta sig till anfall, I stället för att rätta sin gång efter hans, började de att springa efter honom. Chevaliern stannade och blef i hastigt ett rof för en af dessa olycksaliga och oemotståndliga kriser, hvilkas häftighet han vatligen så bittert beklagade sedan anfallet var öfver och han återkommit till förstånd. — Död och blodsutgjutelse! utropade han och drog svärdet ur skidan. Död och blodsutgjutelset Må det blod, som gjutes, komma öfver de skyldiges hufvuden! Om icke nattens mörker för lönmördarne