välvilligare än hvad de nu verkligen i allmänhet äro, så föreställa vi oss att vederbörande riksbanksstyrelse ändock borde komma på den tanken att allmänheten, som har affärer med banken, nyttigare och angenoämare kan använda sin tid än att timtals nödgas stå t. ex. såsom nu händt vid depositionskassan för att få aflemna sina pengar. Något sådant inträffar icke vid de enskilda bankinrättningarne, och det kan ej väcka någon den ringsste förundran att dessa under sådana förhållanden uppehålla en fördelaktig konkurrens med landets första penninginstitution och att hvar och en, gom icke är tvungen till motsatsen, öfverflyttar sina penningtransaktioner från riksbanken till privatbankerna, der kan på ett tidsenligare sätt betjenas. Till den långsammare expeditionen i riksbanken bidrager, utom arbetets oriktiga fördelning, som förorsakat nu påpekade stockning i depositionskassan, väl äfven något sjelfva arbetssättet. I detta fall tillåta vi 055 påpeka blott en enda detalj. Tjenstemännen, som i riksbanken mottaga penningar, anställa — vi skulle tro i regel — vid uppräknandet af den mottagna summan ett slags sortering af sedlarne, icke blott af riksbankens egna i afseende på hållbarhet och valör, utan jemväl af privatbankernas. Detta drar naturligtvis tid och derunder får allmänheten stå och vänta. Nu kan man billigtvis fråga: hvad har allmänheten med den saken att skaffa? Det är nog angenämt för tjenstemännen att allt ligger klart när mottagningstimmen är slut, men detta är också helt och hållet deras ensak och kommer den allmänhet, de skola betjena, ej det ringaste vid.