Inom affärsverlden härstädes har under ett par veckor rådt ett tillstånd som om vi bade stått inför den mest hotande penningkris, Bankinrättningarne ha hållit sina kassakistor låsta äfven för de säkraste papper, och egarne till de finaste namn ka fått gå ohulpna. Gamla goda kunder, hvilkas bibehållande måst ligga bankerna om bjertat, hafva, de liksom alla andra, mötts med orden: omöjligt att få pengar före första juli; men sedan alltför gerna. Det är den af finansministern anordnade beksnta kontrollen öfver bankerna, som en sådan verkan åstadkommit. Utan all fråga var det behöfligt att åvägabringa någon kontroll, efter det sätt hvarpå åtskilliga af dessa banker gått till väga; men det torde kunna ifrågasättas om den af statsrådet Wern inslagna metoden är den lyckligast valda eller leder till det åsyftade målet. Säkert är att denna kontroll hindrar bankerna att vid slutet af månaderna, och ännu mer vid slutet af qvartalerna, utsläppa penningar, allt för att på kontrölldagen kunna uppvisa erforderlig kassa, hvaremot de dagen efter naturligtvis äro angelägna att åter få ut i rörelsen de sålunda hopade medlen. I kretsar, hemmastadda i sådana ämnen, är det ingen hemlighet att betydelsen af denna kontroll är mer chimerisk än verklig. För den allmänna rörelsen deremot är den i högsta måtto ninderlig och kan, under alldeles icke sällsynta förutsättningar, framkalla oersättliga förluster. PSådant har redan inträffat och sådant skall komma att inträffa så länge dylika periodiska strypningar på reglementarisk väg framkallas. För personer, som beherrska detta ämne och sålunda äro fullt förtrogna med alla dess detaljer — och till dem få vi väl ifrämsta rummet räkna finansdepartementets chef — borde det väl ej vara omöjligt att uttänka en form för den behöfliga kontröllen som icke verkade skadligt i högre grad än dermed åstadkommes nytta. Det är hög tid att något fullmåligt steg i den riktningen tages, ty de förhållanden, som nu råda, kunna icke uppehållas. I sammanhang härmed kunna vi ej afhålla oss från att ge uttryck åt det starka missnöje, som yppat sig öfver riksbankens sätt att i vissa delar betjena allmänheten. Det är ett gammalt befogadt klagomål, att denna statsinrättning rör sig med alltför tunga former för att kunpa vara allmänheten till all den tjenst och nytta, som met institutionen äro afsedda, Kändt är också att ett ganska omfattande reformarbete inom riksbanken pågår, hvaraf några få lyckliga resultat redan äfven visat sig. Men alltför mycket återstår ännu att göra. Så har man de senaste dagarna och genast i går sett t. ex. vid depositionskassan en sådan skockning af folk, som väntat på att få sitt ärende med rigsbanken uträttadt — och derför fått vänta så länge — att det ur affärssynpunkt varit en verklig skandal. Hvar och en som haft anledning besöka riksbanken känner, utan att vi behöfva påpeka det, att lokalerna der visserligen kunna vara bra för sina ändamål, men att de icke erbjuda några särskilda behag eller lockelser för ett längre vistende der för blott nöjets skull. Vore ock förhållandet omvändt