— Två frågor, sade han. Hvad heter ni, och är ni adelsman? — Man kallar mig Lambert, svarade mannen, och mina. föräldrar tillhörde handelsklassen. — Då stå era tänkesätt vida öfver er härkomst, Lambert. Jag har knappast, till och med bland de högre samhällsklasserna; träffat en man, utrustad med ett så utomordentligt godt förstånd som ni. Med en klarsynthet, som i högsta grad hedrar er, har ni insett hvilka tjenster jag stundom kan blifva i tillfälle att göra er. Och låtom oss nu, högtaktade Lambert, öfvergå till det, som är af mera omedelbar vigt. Säg mig, det ber jag, på hvad sätt min af. en befallande nödvändighet förestafvade vägran att genast gå till er matmor kan vara egnad att försvåra min kamrat, chevalier Sforzis ställning? — Jag lemnade. hennes höghet, svarade Maries tjenare, i en vida mera upprörd sinnesstämning, än jag någonsin förr sett hos henne, och som hon icke ens bjöd till att dölja för mig. Hon utslupgade samtidigt mot chevaliern de bittraste förebråelser och egnade honom de ömmaste uttryck. Hon var på samma gång en tigrinna och en dufya! Under en af dessa öfvergångar skickade hon mig ut för att uppsöka er. Jag är öfvertygad om, kapten, att derest ni vägrar att lyda hennes befallningar, skall hennes höghet låta sin vrede få öfvervigten; och hela verlden vet,