Dagens Nyheter – 30 juni 1873, sida 1

jag aldrig skall väna mig, är, att ungdomens oklokheter vanligen skulle vända sig till dess fördel; detta är ofelbart orätt. — Hvad skall följden -blifya af allt det här. Ingen god, derpå är jag temligen säker... Raouls tön och min, då han sade mig att han sett hennes höghet, gifva mig anledning misstäska att mötet varit stormigt. Jag hoppas, att. Sforzi lyckades lägga band på sin stolthet... Prinsessan är icke en gqvinnå, som förlåter en förolämpning, det har hon blott allt för ofta visat. Uttröttad af dagens ansträngningar, slog sig äfventyraren ned på en stenbänk utanför Hjorthufvudet. Det var en princip hos honom att vistas i sitt hem så litet som möjligt; han påstod att lyckan aldrig uppsöker någon i hans, hem och att man derför bör, om än icke söka henne, rå åtminstone invänta henne vid den väg, långs hvilken hon sannolikt kommer, att gå fram. Han hade .setat omkring en qvarts timme, då en besynnerlig figur ådrog sig hans uppmärksamhet. Det var-en liten man — hyars längd icke öfversteg fyra fot och tio tum — med skrumpna lemmar, ett outgrundligt ansigte samt skygg och tveksam i sitt uppträdande. Han var klädd i jacka och randiga strumpor, högröda och guldgula till färgen, Han stannade fram. RIDDABEN SFORZI ELLEB VAPENBRÖDER A, 58.