Dagens Nyheter – 27 juni 1873, sida 1

här oombedd och utan omsvep lägger mig uti samtalet mellan er och Lehardy; men folet är hans. Om han hade gifvit mig en butelj gammalt vin till sällskap, i stöllet för att låta mig gå ech traska ensam der ute i tamburen, skulle jag tålmodigt ba inväntat hans återkomst. Vid Cupido! Min goda fröken dErlanges, ni är sannerligen mycket förändrad. Er skönhet är dock i alla fall utomordentlig; men det oaktadt är ni nästan oigenkännlig. Lemnpa fröken och mig ensamma, Lehardy; vi hafva saker af vigt att tala om. Befarande en kontrgaorder sf sin matmor, skyndade Lehardy att lyda; men han lemnade icke rummet förr än han med en uttrycksfull och bedjande blick lagt Maurevert på sinnet att icke förgäte i hvilket svaghetstillstånd den stackars flickan befann sig. — Fröken, fortfor äfventyrarer, begagnande Dianas tysta rörelse till sin fördel, ni ser framför er den på en gång mest afskyvärde och mest ångerfulle skurk i hela verlden, Min ånger — och min närvaro här i detta ögonblick bevisar densamma — är lika stor som mitt fel. — Ert fel... or ånger, kapten? mumlade Diana. Hvilket fel menar ni? — Det ovärdiga puts jag begagnade för att skilja er från min ädle vapenbroder, Raoul. Diana spratt till. — Men jag har blifvit bedragen, fortfo EIDDABEN BFOBZI ELLER VAPENBBÖDER A. 56.