Dagens Nyheter – 26 juni 1873, sida 1

— 449 — att. hellre skrifva ert glödande språk på ert svallande blods räkning än på någon förtjent ovilja mot min person. Vore det an norlunda, skulle jag — ehuru med förtviflan i bjertat — se mig nödsakad att upptaga den handske, ni utkastat, och skilja mig från ert parti. Jag beklagar, att den vördnad, jag är skyldig er höga ställning, hindrar mig att säga något mera. — Låt icke några sådana betänkligheter hindra. er! utropade Marie. I detta hus är jag — endast Marie. Säg rent ut hvad ni har att säga! — Nå väl, madame, svarade markisen, under det ett falskt leende gaf hans ansigte ett sardoniskt uttryck, jag måste säga er, att denne -chevalier Sforzi, denne typ för ståndaktighet och all mensklig fullkomlighet, på ett ovärdigt sätt leker med er kärlek. — Än sen? Var god och fortsätt. — Ack, chevalierns hjerta — denna härd för alla dygder —har aldrig klappat för er, min fru, utan har länge helt och hållet tillhört en rival — en fröken Diana dErlanges. — Har ni något anrat att säga, min herre? frågade Marie kallt. — Det synes mig, min fru, som om det jag redan sagt vore alldeles tillräckligt. — Ni tror det, markis? Men för mig är allt hvad ni segt fullkomligt likgiltigt. BIDDAREN SVÖRZI ELLER VAPENBRÖDERNA. ä5.