Dagens Nyheter – 25 juni 1873, sida 3

gande ohit ch dit, gom det synes blott för sitt höga nöjes skull, ständigt skrikande sitt: kau, kau. Professor Nilsson har uppfattat kajans skrik låtande: ,jaah, jaah eller jäick, jäck, med, ifall jag vågar säga det, starkt utpräglad knalledonisk d. ä. BoråssUlricehamuasbryts ning beträffande uttalet af vokalen a. För öfrigt vet jag, såsom alldeles okunnig i kajspråket, icko om ordet kau genom någon kejröstens egendomliga modulation också möjligen kan betyda nägonting sådant som till exempel: välkommen till oss, käre anförvandt, kråka, och deltag uti vårt höstnöjo; men ett faktum är emellertid, att hvaroenda kråka, som finnes i närheten af en ksjsvärm, genast sällar sig till det stojande kajsällskapet. Utan att hafva närmare reda på kojans höstnöje-program antar jag dock, att på detsamma måtte stå: all trumpenhet bortlägges; ty den annars bond: lugsa kråkan blir, så snart hon kommer i kajsällskapet, som en annan monniska, hvilken också vill ha roligt: ja, kråkan blir upp sluppen, skämtsam och meöjfrisk likt en ung student eller en giftasvuxen flicka på besök hos jomnåringar af sitt kön, då de, arbetande nattetid på julklappar, tro sig vara af obehör ga ögon osedda och at obehöriga öron ohörda. Endrägten iaom kaj-kråk-sällskapslifvet tål, utan att rodna, gerna vid en jemförelse med Fredsligans sammanträde i Gendve för några år sedan, Ja, så långt går endrägten, att sätter sig en kaja eller kråka, så sätta sig i det värmaste alla, och flyger en, så flyga alla. Uti högljudd konversation öfverträffa kajor och kråkor icke blett obildade personer, som alla vilja tala på en gårg, utan äfven de mest druckno, hvilka ju skräna värre. Men bjertans roligt tyckes kajans höstnöje vara. Då jag som barn åsåg och åhörde detta — och det var icke utan, att jag äfven kände en viss sympati för ysterbeten i det glada kajlifvet — undrade jag storligen, hvad meniogen egentligen kunde vera dermed. Men härpå kunde jag icke få någon mera för min uppfattning ackommoderande upplysning än den, som gafs mig af en gammal gumma, för hvilken jag hyste stort förtroende på grund deraf, att hon icke blott förstod sig på klocka med minutvisare och tecknens betydelse i almanachan, utan också lärde mig båda delarna, innan jag ännu bråkat min bjerna med abebokens studium emot ersättniog. af tuppen, placerad på sista blädets sista sida, Gumman sade mig: I slutet af sommaren hålla ksjorna bröllop, vet ja, och derföre väsnas de så erbarmligt. — Jag hade på den tider, sanningen att säga, vida störrre fallenhet för en sann och lefvande tro än nu, tyvärr, hvarföre jag då alldeles ioko kunde falla på den iden att i riogaste mån betvifia uppgiften. — Men tem pora mutantur nos mutamur in: illis — med all möjlig och tillbörlig aktoing för den kloekförståndiga, almanachvisa och djurkunniga gamla på hovnes döda mull, uödgas jag dock nu, om ämjioke Költ och hållet omkullkasta, eå likväl betydligt-modifiera gämmans påstående. Få se, om vi ioke detigenom ändå skola kunna försöka komma det rätta något: litet sannolikt på spåren. (Forts)