-—T1O -— — Tig, kapten! inföll chevaliern med hetta. Era sofismer kuana ej öfverrösta de förs tviflade rop, som i-denna stund höjas af mitt våldförda samvete, min grymt kränkta hederskänsla. Jag omfattar er med en uppriktig vänskap, Maurevert, men ni vet, att det gifves tillfällen, då vreden helt och hållet boaherrskar mig. Upprepa icke ert skamliga råd, ty ni skulle derigenom endast komma mig att glömma min förbindelse till er. Döm mig ej till eviga samvetsqval!... Tig, säger jag! fortfor hav, då han märkte att kaptenen ämnade falla honom i talet. Haf medlidande med mig! En lång tystnad följde; det var Maurevert, gom först bröt densamma; — Min bäste Raoul, sade han, då jag nu gifvit vika för er vrede och era hotelser, har jag på samma gång lemnat er det aldra största och kraftigaste bevis på min vänskap. Jag har för er skull uppoffrat mina grundsatser! — Tack, tack, kapten! — Jag begär iogen tack — jag omnämner endast ett märkvärdigt faktum. Men låt oas nu, om ni icke har någonting deremot, che valier, göra ett slut på denna pinsamma diskussion. BSåvida jag förstått er rätt, ämnar ni vägra att mottega den eleganta mantel och do tusen guld-cus, som Marie sändt er? — Kapten, denna fråga... — Åh! det tjenar till intet, att ni åter mistar humöret, då jag blott begär ett enkelt