Dagens Nyheter – 19 juni 1873, sida 3

Pieris upprörda sinnesståmning fortfor och han pratade en hel hop osammanhängande saker. Låt nu se att ni gör er sak riktigt fint,? sade han till skarprättaren, då den svarta slöjan blef bunden för hans ansigte. Örsini var derertot alldeles tyst under de hemska förberedelserna. När bödeln klippte håret af hanom, yttrade han endast med mill röst: Säg mig, hr skafprättare, hvad kallas den Persön som skall hålla mitt hufvud? — Det är min medbjolpare, — Nåväl, återtog Orsini i det han betonade hvarje stafvelse såsom en utländing, vilken vill inprenta i minnet ett ord, som han hör för första gången, alltså er medbjelpare; Jag taökär er, hr skarprättare! Derpå vände han sig till karlen, som afdrog honom stöflarne, med föls jande ord: Hr medhjelpare, visa mig den vänligheten att icke kasta mitt hufvud i samma korg som Pieris! Detta var allt hvad han sade. Klockan tre ininuter före 7 undertecknade skatprättaren i Paris protokollet och derpå lemnade man påklädningsrummet för att bogifva sig till schavotten, Orsini måste maka sig åt sidan för att låta Pieri passera förbi; denne var äldst och skulle först afrättas, Då tåget hade passerat den stora fängelsegården, sslade La Rochettes favaper på sina gåvgjorn ovh öppnade utsigten till det ohyggliga mordinstrumeatet, Samtidigt nådde dem det dämpade bruset från folkmassan, officerarnes kommandorop och sablarnas skrammel. Pieri hade uppstämt girondisternas sång. Han måste göra ett uppehåll medan Janvier e la Motte uppläste hans dom, men efter denna formalitet började den olycklige åter att sjunga, under det han besteg scbavotten, Tyst! befallde honom Orsini. — Ack, hr grefye, svarade Pieri och pekade på guillo-: tinen, ai skall också snart bli tyst! — Då han kommit upp på platformon; ropade han: Lofve republiken! Han hade knappt yttrat detta förrän skarprättaren Hendriks kraftiga hand hade förpassat honom in i evigheten. Orsini vandrade de 11 trappstegen upp till plattormen och såg den bloddrypande knifven flyga upp framför sig hastigt gom en blixt, utan att han förändrade sin hållning eller visade tecken till oro. Han hade betraktat sin medbrottsling och den fruktansvärda dödsmaskinen med ett lugn, som om allt detta ej rörde honom det allraminsta. Medan hans dom upplästes stod han tan slöja, i följd hvaraf åskådarne, som befunho sig utanför den af trupperna bildade epotsgården, ett ögonblick kunde batrakta hans ansigte, hvilket åter beslöjades i samma ögooblick som Pieri blef fastbunden vid bjelken. Den svarta slöjan hindrade honom emellertid icke att böja sig ned öfver korgen, för att s9 om hans önskan, att Pieris hufvud måtte borttagas, hade blifvit uppfylld. Då Orsini såg det blodiga hufvudet ligga: qvar, gjorde han en förhäm åtbörd af motvilja, men lugnade sig genast. Han föll på knä, bad några sekunder, kyssto krusifixet, sin gkriftefader och frågada denne om han finge ropa lefve Frankrike! edan br Hugon bejakat detta, reste Orsini sig upp i hela sin längd och yttrade lugnt, talade mer än ropade: Lefye ropubliken! — Letve Frankrike! tillade biktfadren sakta och Orsini upprepåde med högro röst: Fefvo Frankrike! Lefve Italien! — Detta var det sista ord han sade, ty kvappt hade sista ordet förkliogat förrän hans hufväd föll. Då hans hufvud blifvit lagdt på bjelken, såg man, till lägger Figaro, huru han liksom sträckte halsen för att undvika all beröring med blodet, som lefrade sig på bilan, Sålunda dog denne store brottsling, hvilken tännu i sista sekunderna på schavotten uppträdde med en gentlemans hållning, sr runs RASET