Dagens Nyheter – 17 juni 1873, sida 2

logen. Att anfalla en af hans majestäts gunst. lingar är att anfalla konungens person — är att göra sig skyldig till majestätsbrott. — Marie hade rätt, sade Raoul till sig sjelf; Valois är ovärdig kronan. I detta ögonblick öppnades porten jtill def gamla huset, och Sibillot visade sig på trös skeln. Då han varseblef läkaren, uppgaf ham ett rop af glädje. — Ah! så är ni då ändtligen här! utbrast han snyftande, Kom in genast — kom in, Bernard, min stackars Katarina ligger för döden. ISibillot drog herr Älbatia med sig in i huset; chevaliern följde efter de två vännerna. — De inträdde uti ett rum i bottenvåningen. Raoul stannade vid dörren. En sorglig syn mötte hans blick. På en torftig bödd låg en barnsängsqvinna, vridande sig i plågor. Sibillot sprang fram till henne, omfattade hennes hufvud med sina händer och kysste henne med den ytterligaste passion. — Min dyra — min sköna Katarina! utropade han; här är vår gode vän, mäster Albatia, som skyndat till vår hjelp. Ni vet, huru lärd ban är; ni har ingenting mer att frukta. Mod, min fagra vän! — era lidanden skola snart vara öfverståndna! Under det att Sibillot sålunda bemödade sig att trösta och lugna sin hustru, såg sig: Raoul omkring i rummet; och de iakttagelser han härvid gjorde förvånade honom i högsta grad. Den qvinna, som Bibillot tycktes älska så