Dagens Nyheter – 17 juni 1873, sida 1

-— VJU högt, och som han kallade sin sköna Katarina var ett mönster af fulhet, Hennes magra ansigte utgjordes af er samling disharmonierande drag; hennes dåsiga ögon saknade allt uttryck och buro vittnesbörd om en nästan fullkomlig brist på intelligens. Hvad hennes röst beträffar, var den hes och i alla afsecnden obehsglig. Chevalierns öfverraskning. blef ännu större, då han fick ge Bibillot komma rusande emot honom med hotande ätbörder och ropande: — Be icko på min vackra Katarina! Jag förbjuder er att göra det. Ni kan så lätt bli fresvad att röfva henne ifrån mig. Se icke på henne, säger jag er — eller ock må ni dö på fläcken! Jag, som aldrig i mitt lif förnärmat någon lefvande varelse, skall uppleta en värja och utan förskoning taga er afdaga! Sibillet, som icke var fulla fem fotlång, hade dessutom en så svag och bräcklig kroppsbyggnad, att en vindfläkt tycktes kunna kasta honom öfverända. Också hade Raoul, då han hörde hans hotelser, svårt för att återhålla ett leende. Men som han märkte, att den stackara mannens ångest var verklig, genmälde han i en helt allvarlig ton: — Min herre, den respekt, er hustrus dygd ingifver mig, är ännu större än den beundran, jag byser för hennes ovanliga skönhet. Jag är en alltför hederlig man, för att vilja löna med svek det förtroende, ni visat mig. I samma ögonblick ni säger mig att ni ej vi