Dagens Nyheter – 17 juni 1873, sida 1

oo oo WU NN dare behöfver minga tjenster, skall jeg straxt gå min väg. Läkaren-astrologen ropade nu Bibillot till Big och bad honom framtaga ett medikament, gom han förut ordinerat, och hvilket således borde finnas i huset. Den stackars lille mannen begynte genast rifva sig i håret; i sin sorg och oro hade han glömt att följa läkarens ordination. — Detta medikament är alldeles nödvändigt, yttrade mäster Albatia. Se — här är receptet. Spring genast och väck apoteraren samt kom tillbaka så fort gom möjligt, ty — ögonblicken äro dyrbara. — Skulle jag åter lemna min dyra, min kära och sköna Katarinal utbrast Sibillot förgkräckt. O, nej! — aldrig — aldrig! — Akta er, att ni ej drager ett alltför drygt ansvar öfver ert hufvud, sade mäster Bernard. Faran är öfverhängande. Sibillot bleknade och syntes böjd för att gå; men plötsligt vände han sig om, kastade sig på knä bredvid Katarinas särg, tog henne i handen och utropade i en ton, som vittnade om att han fattat ett oryggligt beslut: — Nej, jeg vill icke lemna min Katarina! Om hon dör, skall jag dö med henne; men jeg kommer aldrig att lemna henne! — aldrig! — aldrig! Den ömhet, gom sålunda fann sitt uttryck, var så innerlig, så glödande, att Sforzi —