Dagens Nyheter – 14 juni 1873, sida 2

Tidningsöfversigt. Lotskriget i Öresund ger Göteborgs Handelstidning anledning till följande uttalande: . Det sorgligt ryktbara lotskriget i Öresund fortgår. Nästan dagligen anlända oya underrättelser om svenska lotsbåtar, som äntras af dansk polis och danska lotsar, och om svenska undersåtar, som med våld afförts till Helsiogör. Någon gång ledsagas dessa uppgifter af biomständigheter, alltför mycket egnade att uppreta sinnesstämningen och såra nationalkänslan på denna sidan Sundet; men ännu vänta vi förgäfves, att något steg från officiel sida vidtagits, för att göra slut på denna mellanriks skandal, som räckt alltför länge och ej kan bära annat än onda frukter. Säkerligen skulle den bitterhet, som dylika tilldragelser nödvändigt måste väcka, åtminstone i någon mån skingrats, om svenska allmänheten genom höga vederbörandes försorg finge någon insigt uti sjelfva rättsfrågan, som här är å bane; men hitintills har man förgäfves väntat äfven på sådana upplysningar. Öm i utlandet dyli ka förvecklingar uppstå, anse regeringarhe det vara både en klokhet och en skyldighet att för sakens beskaffenhet lemna redogörelser, som möjligen kunna afvända förhastade omdömen och fiendtliga känslor. Hvad svenska allmänheten här vill hafva klart för sig är; hvilken är Sveriges rätt och hvilken är Danmarks med hänsyn till lotsningsväsendeti Sundet? Eller skulle Sverige, i trots af de inom folkrätten annars gällande grundsatserna, icke hafva någon rätt alls i ett sund, hvars ena strand är svensk? Och i detta fall: hvarpå stödjer sig Danmarks anspråk på allenavälde iSundet — och äro dessa anspråk af den art, att svenska regeringen har af nöden att låta binda sig af dem och huru skall man då förklara uppgiften, att det svenska Öresundslotssällskapet eger k. m:ts stadfästelse? Man ön skar vidare och med allt skäl upplysning om huruvida detta lotssällsksp, i fall det eger några rättigheter, öfverträdt dessa, gamt i denna händelse, huruvida det än är förenligt med stadgadt skick och bruk emellan rikena, att det land, hvars rättigheter synas blifvit för nära trädda, vänder sig med väpnad hand möt det andra landets undersåtar, eller om det icke, i ett fall som, detta, hade varit grannla gare, att det vändt sig till dessa undersåtars regering och genom denna fått saken afgjori. Af icke mindre vigt för frågans bedömande är att få utredt, om det är sannt, att danska fartyg anhållit svenska i svenskt farvatten och der gripit svenska undersåtar, och i detta fall, med hvad rätt det skett. Vi vilja hoppas, att det icke skall dröja länge, innan officiella upplysningar i dessa punk: ter komma svenska allmänheten tillhanda, och vi uttala tillika den uppriktiga önskan, att det då må visa sig, att man på svensk sida ej har skäl att klaga öfver våldförd rätt. Sjelfva det hänsynslösa sätt, hvarpå de danska myndigheterna gått till väga, synes vittna, att de tro sig vara stadda i rätt ärende, hvad saken Angår. Men sättet är dock att skilja från sak2. Det förra har varit så utmanande, ötvezaodigt och förnärmande som möiligt, och onda verkningarne häraf torde ej varda så art utplånade. Rättvisan kräfver dock det f,rkännande, att äfven en dansk tidning medgifver och beklagar det ohemula i sättet hvars på man från dansk sida uppträdt — ett er kännande, som vi desto hellre lägga märke till, som de s. k. skandinaviska bladen i vårt eget land, då de slutligen nödgats vidröra saken, icke haft ett ord af klander eller beklagande deröfver. rn tnstssensndn i OA OA RRANER a