Dagens Nyheter – 13 juni 1873, sida 2

gående på endast några få stegs afstånd från honom, samt fattade karlen i strupen. — Icke ett ord! ropade han med låg röst, men likväl i en ton som var mycket bestämd. Öppnar ni munnen, så dödar jag er på fläcken. Kaptenens anfall hade skett så hastigt, att den andre mannen, äfven om han velat försvara sig, omöjligen skulle kunnat göra det. — Vid hin Hbåles horn! fortfor kapteten med samma låga röst; i likhet med alla andra svartsjuka narrar, är ni förmodligen rysligt ful. Vill ni vara så artig och låta mig se ert ansigte? Utan att släppa sitt offer, som redan kunde sägas vara till hälften strypt, vände sig Maurevert häftigt om, dervid dragande spionen med sig, så att bådas ansigten blefvo belysta af månen: Knappt hade kaptenen efter denna frontförändriag kastat blicken på sin fånge, förrän han uppgaf ett rop af öfverraskning. — Bedraga mig mina ögon — eller är det verkligen ni, min käcke Lehardy? utbrast han. Fröken dErlanges gamle tjenare gaf härpå intet svar. Visserligen besvärades hans strupe ej längre af kaptenens fingrar, men dessa hade redan utöfvat en sådan inverkan på densamma, att han under en lång stund ej kunde få fram ett enda ord. Slutligen återfick han förmågan att begagna sin tunga, och han utropade, i det tårar strömmade ur hans ögon: — 0! min stackars kära fröken! Era aningar ha befunnits vara blott alltför väl