Dagens Nyheter – 13 juni 1873, sida 1

-— dd Då denne man plötsligt förlorade kaptenen ur sigte, undrade han till en början hvart han tagit vägen; slutligen öfvertygade han sig sjelf om att han var allena. samt lemnade sitt gömställe och gick helt lugnt framåt mot den lilla byggningen. Olyckligtvis för spionen förstod Maurevert konsten att, såsom han sjelf uttryckte. sig, sofva med öppna ögon. Också hade manhen icke gått mer än tio steg, innan kaptenens öra uppfattat ljudet af desamma. Maurevert upplyftade försigtigt hufyudet, och stödjande sig mot armbågen, fattade han en af sina pistoler. — Parbleu! tänkte han; medan hans blick sökte genomtränga mörkret, det. var väl att Jag beslöt tillbringa natten på slagfältet. Herrarne Monsoreau äro redan i farten, tror jag. Jag känner mig riktigt upplifvad vid tanken på att få expediera ett halft dussin af dem. Se här kommer en — på min ära, jag tycker riktigt synd om honom! För tusan! Evarför skooka sig de förargliga molnen; så att de alldeles undanskymma månen? Jag vore mest belåten, om det blefve dagsljus i en hast, så att jag pjelf finge se och beundra min skicklighet i konsten att tukta lymlar. Maurevert hade knappt uttalat denna önskan, förrän månen, i följd af en föga sällsynt slump, blef synlig midt emellan tvenne skyar, skinande öfver nejden. Med pistolen i hand rusade han emot spionen, som nu kom