Dagens Nyheter – 12 juni 1873, sida 3

fara skuldror, från honom blott har ärft önskan att se Frankrike lyckligt, blomstrande och äradt. Om de närmare bestämmelserna angående Spaniens blifvande författning, som nu kommer att bilda hufvudföremålet för Kortesförsamlingens öfverläggniogar, erfar man följande: Landet skall delas i sju stater och dessa åter i kantoner, af hvilka hvarje särskild skall ha sin egen, i viss grad, i synnerhet hvad finansisla frågor beträffar, oafbängiga styrelse. Centralregeringen skall utgöras af republikens president, en verkställande myndighet och två kamrar, och hvarje särskild stat skall ha sin president och sin kammare. Af de två förstnämda kamrarneskall den första bildas af delegerade från staterna, den andra af delegerade från kantonerna. Republikens president och ministerpresidenten skola väljes af förbundsförsamlingen; ministerpresidenten väljer sjelf de öfriga medlemmarno af ministören ; den verkställande myndigheten väljer on delegerad från hvarje stat, men dessa delegerade ha ingen rätt att blanda sig i statens eller kantonens angelägenheter. Efter hvad ett af våra telegram redan berättat, har ministerpresidenten Figueras i cortesförsamlingenå8 händer nedlagt den verkställande makten. Att han gjort detta var icke avnat, än hvad han enligt bestämmelserna om församlingens suveränitet och konstituerande uppgift var skyldig att göra. Men att hvarken han eller Castelar — hvilka dock äro de två mest framstående och rikast begåfvade af det federalistiska partiet — blifvit valda att stå i spetsen för den nya ministören, är mera egendomligt. Måhända skell han dock nu, sedan åtskilliga brytningar egt rum och sedan den i hans ställe valde presidenten, Pi y Margall, afgått, komma att ställas i spetsen för den nu definitivt antagna federativa republikens nya ministör. Åter föreligga underrältelser om nya gräsligheter, begångna af carlisterna. Men de meddelanden man på telegrsfisk väg får från Spanien äro tyvärr så opålitliga, så uteslutande dikterade af partisinnet, att man icke vågar sätta mycken tro till de hvarandra upphörligt motsägande uppgifterna. Sak jamma är förbållandet med de korresponlenser, som derifrån afsändas. Man kan lock med temlig visshet antaga att carliterna icke alltid äro skyldiga till de ohyggigheter, som läggas dem till last, äfvensom ut tillståndet bland regeringstrupperna icke Tr så betänkligt som en del telegram uppifva,