Dagens Nyheter – 11 juni 1873, sida 1

-— DOf Raoul kunde ej återhålla ett utrop af öfverraskning. Barnet hade, osktadt sin späda ålder, en utomordentlig likhet med Henrik III. — Förstår ni nu mina samvetsqval, herr Sforzi? — Jag blef förrådd, min oskuld missbrukades — de nedrigaste medel användes, för att jag skulle falla i snaran. Med mitt brott följde äfven kärlek — ännu i dag älskar jag min vanäras upphofsman, MA den bekännelse, jag nu afgifvit för er, vara ett bevis på att jag ångrar min synd. — Min fröken, svarade Raoul djupt rörd, er ödmjukhet höjer er i mina ögon. Efter min uppfattning är ni värd både beundran och vördnad. Jag kan, nu förklara orsaken till det anfall, hvarför ni så nyligen var nära att falla ett offer. Er skönhet, er kärlek, er dygd ha satt herrar Joyeuse och dEpernon i skuggan samt: derigenom uppväckt deras afund. Har jag ej gissat rätt? Medan chevaliern talade, hade fröken dAssy blifvit tankfull. Så snart hon hörde namnet TEpernon, upplyftade hon emellertid plötsligt sitt hufvud och svarade: — Han har svurit att döda mig! — Och mig också, min fröken, svarade Raoul med ett sorgset leende. Fröken TAssy satte sitt barn på en sammetskudde invid sina fötter och yttrade: — Bitt nu stilla, lilla Henriette. Jag vill tala med denne herre.