Dagens Nyheter – 11 juni 1873, sida 1

är, derom hyser jag intet tvifvel; värd allas aktning. Fröken TAssy upplyftade sina ögon och fästade dem på krucifixet, i det hon utropade: — Himlen vare lofvad, som låtit mitt namn undgå den vanärande ryktbarhet, det förtjenar! — Himlen vare lofvad! Trots sin nyfikenhet, som blifvit i högsta grad retad genom damens beteende, förblef Raoul tyst, under det att fröksn VAssy försjönk i fromma betraktelser. I denna stund öppnades dörren, och en Jjuslockig, förtjusande liten flicka, omkring fem år gammal, kom inspringande helt glad i bönrummet. Hon lade sitt hufvud i fröken dAssys knä samt sträckte ut sin hand och smekte henne på kinden. — Ni lofvade mig att icke gråta mera, mammå, gade barnet. Ni har ej hållit ert löfte. Hvarför gråter ni? Fröken TAssy smålog mot flickan och kysste henne ömt. Sforzi betraktade den lilla med lika mycken förvåniog som beundran. Barnets ansigte framkallade hos honom ett dunkelt minne; han tyckte sig bestämdt vilja minnas att han nyligen sett en person, som den lilla flickan var mycket lik. Chevalierns undrande min undföll ej fröken dAssys uppmärksamhet. — Min herre, frågade hon helt hastigt, känner ni hans majestät, konungen af Frankrike?