Dagens Nyheter – 10 juni 1873, sida 1

-— vVTU -— ädlingar stupade och unge dArques förlorade sju tänder, var en man, som högst ogerna ville duellera: Han egde i sjelfva verket föga mod, ehuru han gerna lät påskina atthan var en bjelte. Begåfvad med en verksam ande, ett godt förstånd och derjemte obeskrifligt ärelysten, var han i väsentlig mån olik Quelus, Maugiron och Joyeuse, hvilka, alla envisa och grälsjuka, drogo sina Vvärjor vid minsta anledning. Han undvek så mycket som möjligt att utsätta sig för lifefara. Ockeå misstänktes han vid hofvet för att vara feg. ; Konungen ensam, förblindad af den oändliga tillgifvenhet han byste för sin gunstling, trodde honom vara ovanligt tapper och dristig. Det är sannt, att dEpernon i konungens närvaro ön och annan gång visat prof på eit synnerligen stort kurage; men detta hade skett emedan han ansåg det för Big nödvändigt. Hvad Henrik III angår, brukade ban, som aldrig kunde förgäta sin käre Quelus och Mavgirons sorgliga ändalykt, icke sällan med tårar i ögonen anropa den, såsom han föreställde sig, alltför oförvägne d Epernon att vara litet mera rädd -om sig. Så ofta dEpernon, för att göra konurgen till viljes, afstod från en: duell, belönades han alltid med något gunstbevis; och som han fått mottaga en otalig mängd sådana bevis, drogo många deraf den slutsatsen, att det hörde till hans vanor att undandraga sig hvad andra RIDDABEN SFORZI BLLER VAPENBEÖDERNA. 4,