Dagens Nyheter – 9 juni 1873, sida 1

het af dess 4 och 7 SS. Riksakten förutsätter ett det blott fiones en norsk stetsminister, då det deremot efter storthirgets beslut skall bli två stitsministrar. De norska statsrådsmedlemmarne anmirkto i underdånighet, att den framställda formella frågen derom, i hvilket stetsråd denna sak bör behandlas och afgöras, icke efter deras förmenande kunde få något annat svar än det, a:t det måste sko ensamt i norskt ctitsråd, i hvilket afseende de åberopade, hvad förvt från norsk eida blifvit anfördt. Hvad beträffar bes:ämmelsen att den norska regeringens betänkande i allmänhet bör ipoheatis innan frågor afgöras, ansågo de sig böra tillägga, att hvad denna sak biteäffar det icke är tid att iakttaga denna form. Beträffande frågan, buruvida nämda beslut, om det sanktionerae, påkallar någon förändring i riksakten, anmärlt: de norska stutsrådsmedlem. marae, att man icke genom förändringen af den svenska regeringsformen år 1840 anceåg det nöd. vändigt at: väcka fråga om rågon derigenom påkallad förändring i riksakten (jemför storthingets protokoll 1842 den 3 april, sid. 248—255 och grundlagsbectämmelsen af 2. april 1845), liksom man icke heller ansett det nödigt ändra de uttryck i riksakten, hvilka ha afseeade på den förra svenska etåndsrepresentationen. På samna sätt bör man gå till väga nu, ifall någon förändring i riksatten skulle bli ifrågasatt. Härom måste i alla händelser den norska rege. ringens utlåtande infordras, något Bom de norska stadsrådsmedlemmarne emellertid för det närvarande ansågo gig icke böra tillråda. Hans excellens justitiestatsministern yttrade följande hvari de öfrige svenska stadsrådsmedlemmarne instämde: Då jag nu går att yttra mig öfver den fråga som eders majestät framställt till öfverläggning, kan det ej undgå min uppmirksamhet, att det i afseende på sammansiittningen af det stetiråd, som af denna anledniog blifvit sammankalladt, förefinnes en afvikelse mot det vanliga bruket, som blifvit följdt allt sedan 1842, enligt hvilket sammansatta ststiråd, när de bållits i Sverige, bgvistats af samtlige svenska rådgifvare jen t2 den iSverige varande norska stetsrådsafdelning. På grund af denna frågas beskaffenhet, och då det nu bestimda hbebandlingssättet, hvilket öfverensstämmer med hvad vid enskilda tillfällen före 1842 egde rum, icke strider mot bestämmelserna i rikeaktens 5, såsom dessa synas mig rätteligen böra tolkas, finner jag emellertid arfsrda omständighet:r icke lägga hinder i vägen för frågan3 behandling i den form, hvari den nu föreligger, hvarvid jag dock förbehåller mig att framdeles få taga i öfvervägande, om man icke, för att uppnå ctörre eikerhet i förfaringssilt t vid tillfällen som detta, skulle kunna åstadkommma et; förtydligande af den anförda i riksakten. Hvad nu sjelfva frågan angår, eå kan jag icke inse, att antagandet at den föreslagna förändringen i Norges grundlag bör väcka fruktan för alstrandet af något tvifvelsmål i sfseende på riksaktens rätta tillämpsuiog, och att i följd deraf en ändring i devsamma skulle bli nödvändig. Deremot delar jag den uppfattniig, som år 1860 gjorde sig gällande hos konungens dåvarande svenska rådgifvare, att frågan om ändring af bestämmelsen i norska grundlagens 14:de om att äfven svenske män kunna utnämnas till ståthållare i Norge faller under bestämmelsen i riksaktens 5. Från svensk sida aneea det emellertid icke kunna bli fråga om, att konungen, med begagnande af sin i Norges grundlag förbehållna rättighet, skulle utzämna en svensk man till ståthållare i nämnda rike. Bibehållandet i Norges grundlag af denna konungens rättighet synes mig icke heller i något annet hänseende påkallas af en riktig uppfattaing af Sveriges sanna intresse, och jag vill sålunda, med hänsyn till de förhållanden, hvarunder denna sak nu föreligger, hemställa, att den måtie företagas till behandling och afgörande i utsslutande norskt statsråd. I anledning af hvad som blifvit af de närva. rande svenska statsråden anfördt, funno sig de norska statsråden böra återupprepa, att endast ett svar kunde gifvas på frågan i hvilket stastråd su föreliggande storthingsbeslut om ändring i Norges grundlag skall behandlas och afgöras. De norska statsmakternas uteslutande myndighet öfver Norges pyrundlag är lika så oafhängig af andras eftergifter som af andras påståenden. I händelse de svenske statsråden genom något at sina anförda yttranden angående rätta sttället för stortiingsbeslutets handläggning gått utom gränsen af den rent formella behandliogen af denna fråga, sågo de norska statsråden sig nödsakade att afgifva protest mot sådana yttranden, såsom framkomna utan sågot berättigande och såsom gående utanför den sak, hvarom hans mejestät uppmanat dem a!t uttala sig. Hans majestit behagade derefter nådigst förklara. att storthingets beslut om ändring i flera SS af Norges grundlag, i följd hvaraf, bland annat, konungens rättighet att tillsätta ståthållare upphäfdes, skulle behanilas och afgöras i norskt statsråd. I derefter hållet norskt statsråd fanktionerades, såsom för ett par dagar gedan berättades, storthingets beslut, och denna konuvgens sanktion jemte lydelsen af det i sammansatta statsrådet förda protokollet blefvo in exstenson pr telegraf expedierade till Kristiania och delgifna storthingetitorsdags eftermiddag. Ant RN RtAnlkalnma Aly lhatas