Dagens Nyheter – 7 juni 1873, sida 2

hyvla kors öfver bröstet och betraktade mod. lugn och kall blick sina fiender. — Mina herrar, ropade han, om ni äro banditer, så lemnen mig åtminstone så mycken tid att jag hinner anbefalla min själ i Guds händer. Jag skall icke försöka rymma från er. Om ni åter äro adelsmän, så vanären icke eder sjelfva genom ett fegt och skamligt mord. Ni äro tjugu — jag är ensam. Dessa ord, som uttalades med mycken värdighet, förfelade icke sin verkan., Hofmännen sänkte sina värjor. — Mina herrar, fortfor Raoul, jag ser, att jag har att göra med ädlingar. Ni ha alla bevittnat hvad som här förefallit, och ni torde inse, att en duell mellan mig och denne herre är nödvändig: hvilken af er vill bli min sekundant? Ingen svarade. Hofmännens tvungna och förlägna min bevisade dock att denna tystnad var synnerligen påkostande för dem. De skulle alla ha velat erbjuda chevaliern sin tjenst; men de afhöllos derifrån af vissa betänkligheter, som icke kunde häfvas. Sforzis fiende var den som först bröt tystnaden. — Min herre, såde han med en röst, som darrade af förbittring, ni må tacka himlen för det vårt sammanträffande egt rum utanför Louvren. En lojal undersåte, som vördar konungens majestät, kan icke under hans ögon inlåta sig i en strid, som afser att hämnas