Dagens Nyheter – 7 juni 1873, sida 1

uppdrifna vreden ibland brukar gömma sig; var det verkligen till mig ni talade? Den andre unge mannens enda svar bestod deri att han hotande höjde sitt ridspö. — Blod och död! röt Raoul; er sista stund har kommit! Och sporrande sin häst, drog han svärdet samt störtade fram mot sin fiende. Så hastig och oförutsedd var hans rörelse, att mannen i den kostbara drägten nätt och jemt hann draga sin pistol och aflossa ett skott mot honom. Men skytten hade icke sigtat rätt; kulan skadade endast den lilla plym, som prydde chevalierns hatt. — Hjelp, mina herrar! ropade hofmannen, vändande sig till sina följeslagare — hjelp! Jag mördas! — Nej, ni blir endast straffad såsom ri förtjenar! utropade Raoul, i det han slog honom öfver ansigtet med flata klingan. En någorlunda skarpsynt åskådare af detta uppträde skulle lätt ha kunnatmärka, att Sforzis beteende framkallade mera belåtenhet än vrede och harm hos hans motståndares följeslagare. Emellertid tvekade de ej att bistå den senare; och inom ett ögonblick blänkte tjugu svärd i morgonsolen. Att försvara sig mot en så öfverlägsen skara var omöjligt. Chevaliern fattade derför raskt sitt beslut, Han stack åter sin värja i skidan, släppte tyglarne, lade sina armar i