Dagens Nyheter – 7 juni 1873, sida 1

NN UV AV bar på samma gång prägeln af köld, stolthet och öfvermod. Hans drägt utmärkte sig för en nästan oerhörd prakt. Sforzi satt försjunken i sina egna tankar och väntade på att ryttarskaran skulle passera, för att han sjelf måtte få fortsätta sin ridt. Emellertid väcktes hans uppmärksamhet af en röst som ropade: — Håll er på andra sidan af gatan, lymmel! Ni stänger ju vägen för oss! Chevaliern kunde aldrig tänka sig, att dessa ord voro ställda till honom; utan han vände sig om för att se hvad det var för en syndare, tillropet gällde. Men på hela gatan syntes ingen menniska. Raoul spratt till; det var således till honom sjelf de förolämpande orden blifvit talade. Hans ovisshet blef af kort varaktighet. Ett nytt rop, icke mindre oartigt än det första, skingrade genast alla hans tvifvel. Den unge mannen, som red i spetsen för skaran, sporrade sin häst och nalkades Sforzi, hvarvid han yttrade med en befallande åtbörd: — Håll er till venster, eller också skjuter jag ibjäl både er sjelf och er usla krake. Att förolämpa Sforzi var en mycket farlig sak, äfven då han befann sig i sitt normala själstillstånd, men att göra det nu, då alla hans känslor så nyligen råkat i uppror, det var nästan att gå en säker död till mötes. — Min herre, sade Raoul med detta förförliga lugn, hvarunder den till ytterlighet