nordpolsexpe dition. Från en svensk, som deltagit uti ofvan nämnda, såsom bekant misslyckade expedition och som jemte flera olyckskamrater blifvit räddad efter en lång och äfventyrlig färd på isen, har bref nu ingått till hans här boende föräldrar. Ur detta bref, dateradt St John Newland den 14 maj 1873, har nan meddelat oss följande utdrag: Vi äro inkomne till St Johns med ett sälfångstfartyg, som bergade oss den 30 sistlidna månad efter sex och en half månads vistande på isen. Vårt skepp Polaris var den 15 oktober sistlidet år inveckladt uti ismassor, Underen stark storm upprossades skoppet på isen och vi voro nödsakade att kasta vår proviant på isen. Under arbetet härmed råkade Polaris i drift i mörka natten och lemnade oss qvar, tio man, två eskimåer med deras hustrar och fem min deråriga barn, deribland ett två månader gammalt lindebarn. Vi sjelfva och alla, som höra vår olycka, äro förundrade öfver att vi så länge kunnat uppehålla lifvet en så lång tid på isen. MHungern bar varit det värsta af våra lidanden, Den lilla proviant, vi kunde berga, var lagom för att räcka en månad och vi fingo lof att göra den till att räcka i fem, Vi fångade några få sälhuadar uader kallaste vintern, som hafva hjelpt oss fram till våren, då vi kunde fånga så många som vi behöfåe. Så länge vi voro på isen, var ingen af oss sjuk. Men då vi blefvo bergade och kommo ombord å skepp, svullnade våra fötter och ben, men vi blefvo alla bra inom några dagar. Jag för min del är friskare nu än då jag utgick på donna expedition. Vår kapten dog den 8 november första året vi voro ute. Vi hafva hunvit längre norr än något annat skepp. Vi ligga här och vänta på en örlogsman, som skall taga oss hem till Amerika . . . G. W. Lindqvist, Svensk deltagare i kapten Halls