Dagens Nyheter – 5 juni 1873, sida 1

2 — Ja, med mig och ingen annan. — Nåväl, huru mycket begär ni för hunden? — Tjugu tusen guld-6cus, svarade Maurevert helt lugnt. Hofmannen rynkade ögonbrynen. — Min herre, sade han, det är opassande att besvara ett å hans majestäts höga vägnar framstäldt anbud med ett slikt dåligt skämt. — Min herre, svarade Maurevert, jag skämtar icke alls. Jag ämnar icke skiljas från min Phoebus, såvida ej den stora förlust, jag derigenom gör, ersättes med tjugutusen guld-6cug. Jag prutar icke ett öre på denna summa! Det står hans majestät fritt att köpa djuret eller låta mig behålla det. — Men beloppet är ju orimligt! — Åh, min herre! — om ni kände Phoebus? alla utmärkta egenskaper, skulle ni icke säga så. — Detta är då ert sista ord? — Mitt sista. Hofmannen steg åter till häst och red sin väg, utan att bevärdiga Maurevert ens med en blick. — Her ni mistaåt förståndet, Maurevert? utropade Raoul. Hvad är meningen med detta löjliga infall att begära tjugutasen guld-Ecus för en hund? — Denna löjliga fråga bevisar; min käre vän, att ni föga känner lifvet och mennigkorna. Huru! — inser ni ej att, då konungen RIDDAREN SFOBZI ELLER VAPENBRÖDERNA. 4.