Dagens Nyheter – 5 juni 1873, sida 1

minner mig om den vördnad, jag är skyldig Herrens smorde, blir jag genast dess ödmjukaste undersåte och afvaktar tåligt de befallningar, ers majestät behagar gifva mig. Den unge hofmannens svar gjorde ett djupt intryck på konungen, hvilkens ögon genast faktades af tårar. — Min son, sade ban, hvarför: finner ni så stort nöje i att bedröfva mig? Hvyarför erinrar ni mig om att allas vår herre, då han satte mig på en tron, dömle mig till att lefva som en menniskofiende, en enstöring? Var icke så grym, VArques! Låt denna kalla blick genast försvinna från ert anlete. Ni vet väl att mellan er och mig finnes hvarken krona eller spira. Vi äro, såsom ni nyss sade, två ädlingar, två vänner och kamrater eller — ännu bättre — två bröder. Kom hit, PArques — er vrede är redan skingrad, eller huru? Bitt ned igen, och må vi tala, som hade aldrig något moln passerat mellan 088. — Sire, svarade gunstlingen, vtan att röra sig, om konungen befaller mig, skall han bli åtlydd; om åter er framställnivg är att anse för en begäran af adelsmannen Henrik af Valois, så afelår jag demsamma. — Tvärvigg! yttrade konungen i förebrående ton. Hvad har jag gjort er, eftersom ni kan behandla mig så obarmhertigt? Men då ni sjelf drifyer mig till ytterligheter — så må ni stå ert kast. Jeg svarar således; det är konungen, som befaller er att