—ULU -— hoppade i detsawsma ur bärstolei och kori springande mot Raoul, som han helsade på det vänligarste sätt. — Phoebus! röpade damen åter: Men hunden egnade henne ingen uppmärksamhet, utan sysselsatte sig helt och hället med chevaliern, för hvilken han tycktes synnerligen intresse.ra sig. — Ni ser, min herre, yttrade den maskerade damen i en så bedröfvad ton, att Raouls ögon fuktades af tårar — ni ser att jag bemötes med likgiltighet af alla, som omgifva mig! Sjelfva Phebus, som. varit mitt enda sällskap. i ensamhetens dagar, och som derunder blifvit bortskämd genom min öfverflödande välvilja, öfvergifver mig utan tvekan för en främlings skull. Ah! jag måste vara född under en olycklig stjerna! Det är mitt öde att ideligen röna kallsinnighet af dem, som jag egnat en hjertlig tillgifvenhet: Min herre, behåll Phobus. Han skall trifvas bättre hos er; och han skall i ect minne återkalla, om icke den tjenst ni gjort mig, åtminstone det mod nii afton ådagalagt. j — Min fru, svarade Raoul, jag vet icke, om era sorger härröra af en alltför känslig fantasi, eller om de flutit ur verklighetens källa; men jag kan försäkra er, att Phoebus ingenting skall vinna genom att få mig till sin :husbonde. Jag har alltid bragt olycka öfver dem som jag hållit af. Knappt visar sig solen på min eljest mörka himmel, förrän stormen