Dagens Nyheter – 3 juni 1873, sida 2

tjenat på Jemnlikhetsligan och banditen Croixmore, stå er till buds, och att jag med innerligt nöje vill låna dem åt er. Må jag genast tilligga — det är alltid bra att en låntagare på förhand känner vilkoren för den försträckning han behöfver — att jag begär revers å beloppet, i Hvilken revers ri äfven behagade inskrifva den ränta, som ni sjelf finner skälig. Och nu, min bäste chevalier, låtom oss återvända till vårt hotell. — Mitt bröst och hufvud brinna, genmälde Raoul. Ingenting annat än kroppsliga ansträngningar med tby åtföljande trötthet kan åstadkomma en smula ro i min själ. Jag föredrager att fortsätta promenaden. — Som ni behagar. Min qvällsvard väntar mig, och jag lemnar er derför. Men var förBigtig; ty Seine-stränderna äro farliga natte. tid. Hvar man der går eller står, kan man råka ut för en italienare och en dolk. — Jag har ju mitt svärd. — Nå, tror ni ej att italienarne också ha vapen som duga? Emellertid har jag nu varnat er. Farväl, min käre Raoul! — Farväl, kapten! Så snart Sforzi blifvit allena, lemnade han St Paul-kajen och trädde, försjunken i tankar, inpå den första gata, som ledde till nämda kaj. Det var Petit-Muse-gatan, hvilken framgick längs efter Arsenalen och utmynnade i gatan St Antoine, En väldig åskknall återkallade chevaliern