Dagens Nyheter – 3 juni 1873, sida 1

af dessa män ställde sig på högra sidan om gatan och de två andra på den venstra. Sforzi drog sakta sitt svärd ur skidan och afvaktade hvad som komma skulle. Som knappt en dag förgick på denna tid, utan att ett eller annat mord föröfvades af någon eller några af de italienska äfventyrare, som konungens moder fört med sig eller kallat till Frenkrike, så kunde Raoul icke längre förblifva tvifvelsam angående de nu ifråga varande männens afsigter. I ett enda hänseende sväfvade han i ovisshet; han kunde icke veta, huruvida de väntade på ett offer, som de redan upptäckt, eller om de blott hoppades att slumpen skulle sända dem något lämpligt rof. Ehuru chevaliern nu kände sig mycket ledsen öfver att han skilts från Maurevort, förlorade han dock icke modet. Han kom ihåg att italienarne voro lika mycket beryktade för sin feghet som för sin grymma och förrädiska natur; och han var öfvertygad om att han utan alltför stora svårigheter skulle kunna drifva dessa fyra äfventyrare på flykten. Ytterligare tio minuter — hvilka syntes långa som timmar — förflöto utan att någonting hände. Slutligen fick han se en mindre bärstol, företrädd af en fackelbärare och buren af tvenne män, komma från Neuve-St Paulgatan. Chevaliern var tveksam, huruvida han sjelf skulle börja anfallet eller afbida hvad som