Dagens Nyheter – 31 maj 1873, sida 2

SR UU ÄTS Öch förgätande Maureverts och Lehardys närvaro, kastade de sig i hvarandras armar. Fröken dErlanges var den som först lyckas des beherrska sin rörelse. Hon rodnade blygt, och gBedan hon sakta frigjort sig från chevalierns omfamning, yttrade hon med nedslagna ögon, förlägen min och darrande stämma: — Herr de Sforzi, vi böra tacka himlen! Och -de knäföllo båda vid hvarandras sida samt uppsände en varm bön till Gud. — Hå, kors! mumlade . Maurevert. Jag tror, att jag börjar grina som ett barn. Fyl det anstår ej en karl. Hvad Lehardy angår, lät han sina tårar rinna, utan att bemöda sig att dölja dem. Emellertid väcktes Raoul och Diana ganska snart ur sin ljufva dröm af kaptenen, som sade till dem: — Nu måste Sforzi följa mig; vi ha intet ögonblick att förlora. Så sannt jag lefver, skall denne fördömde markis komma tillbaka med förstärkta stridskrifter, för att hämnas. Min afsigt är icke att fly, men jag vill komma härifrån så snart som möjligt. Hvad är er mening? — Min meaing, kapten, är att vi ej böra lemna fröken dErlanges, så länge hon behöfver vårt beskydd. Maurevert gjorde en axelryckning och syntes i hög grad otålig. — Det der är ungdomen likt! utbrast han; man glömmer sig och tönker ingenting, förrän