Dagens Nyheter – 31 maj 1873, sida 1

det är för sent. Ni talar om att beskydda fröken dErlanges, chevalier; men ni kommer icke ihåg, att ni för en liten stund sedan stod derborta vid skampålen, oförmögen att hjelpa er sjelf och hotad med en vanärande död. Ni lofvar att vara fröken Dianas riddare, fastän er kind ännu är röd i följd af den örfil, som bödeln gaf er — det synes annars, som borde denna nyss lidna skymf påminna er om er vanmakt. Kan ni väl hoppas, att ni skall lyckas vinna seger öfver markisens fruktansvärda skaror, då ni ju i sjelfva verket endast har ert eget svärd att lita på? Min unge vän, min käre vapenbroder, ert svar var sannerligen högst oförnuftigt. Vid denna erinran om den oerhörda förolämpning, han nyss fått röna, sänkte Raoul sitt hufvud och blef helt bedröfvad. I glädjen öfver att träffa Diana hade han för en stund glömt alla sina föregående lidanden. — Min fröken, sade han i sorgsen ton, förlåt mig att jag vågat trycks mina läppar mot er panna! Ja, ja, kaptenen har rätt. Jag har varit oförmögen till att försvara min ära! Jag är en feg stackare; en usling! Hederliga män ha alt skäl att sky mig, att vämjas vid min åsyn. — Hin anamme mig! Nu blir jag beskylld för att ha sagt hvad jag aldrig skulle ha kunnat tänka, utropade Maurevert. Ni en feg stackare! — Vid Jupiter! — min fulla öfvertygelse är att ni endera dagen skall ut